Många entreprenörer stöter på upphandlingsrättsliga frågor i sin verksamhet. Ett rättsområde som ständigt utvecklas. Under åren kommer flera avgöranden både från Högsta förvaltningsdomstolen och EU-domstolen vilket för entreprenörer kan vara bra att känna till. Att upphandlande myndigheter nu måste ange den uppskattade kvantiteten som kan komma att bli aktuell ett ramavtal slås fast i den så kallade Coopservice domen från EU-domstolen.
En italiensk hälso-och sjukvårdsmyndighet ingick ett ramavtal med en leverantör avseende renhållning och insamling och bortskaffande av avfall. Ramavtalet som hade en löptid på nio år innehöll en utvidgningsklausul som omfattade 18 myndigheter. Utvidgningsklausulen innebar att dessa 18 myndigheter hade rätt att teckna kontrakt med den leverantör som tilldelats kontraktet och därmed träda in som part i ramavtalet. En av dessa upphandlande myndigheter kom att träda in i ramavtalet och frågan uppstod om en sådan upphandlande myndighet fick teckna ett kontrakt med leverantören utan genomförande av en ny upphandling.
Krav på tydlighet
EU-domstolen framförde vikten av att upphandlande myndigheter, som inte deltagit i något undertecknande av ramavtal men som ändå ska vara part i ramavtalet, tydligt anges i upphandlingsdokumenten såsom en upphandlande myndighet som potentiellt skulle kunna ha användning av ramavtalet.
Inte frivilligt att ange den uppskattade kvantiteten
Vidare konstateras det att upphandlande myndigheter som inte undertecknat ett ramavtal inte kan underlåta att ange kvantiteten av de tjänster som kommer att kunna beställas vid avrop från ramavtalet. EU-domstolen fastslog därmed det föreligger en skyldighet att precisera den totala kvantiteten av de tjänster som kan komma att bli aktuella under ett ramavtal samt att göra en uppskattning av värdet och frekvensen på vart och ett av de efterföljande kontrakten som ska tilldelas med ramavtalet som grund.
Hänvisning till ordinarie behov godtas ej
En upphandlande myndighet kan inte heller enbart hänvisa till sitt ordinarie behov eftersom en sådan hänvisning ansågs enligt EU-domstolen inte vara tydlig nog för en ekonomisk aktör med hemvist i en annan medlemsstat samt att det också skulle innebära att inhemska leverantörer fick ett informationsövertag.
När ett ramavtal inte längre har någon verkan
Vid ramavtal med en leverantör anförde EU-domstolen att en upphandlande myndighet endast kan handla för sin egen räkning inom gränsen för en viss kvantitet och när denna gräns har nåtts har avtalet inte längre någon verkan.
Principerna om likabehandling och öppenhet måste iakttas
Om inte upphandlande myndigheter angav den totala kvantitet som ramavtalet avsåg kunde likabehandlings- och öppenhetsprincipen riskera att åsidosättas enligt EU-domstolen. Ett sådant förfarande skulle möjliggöra att ramavtalet användes i syfte att dela upp kontrakt och därmed ligga kvar under tröskelvärdena.
