Det är inte ovanligt att entreprenörer utställer fakturor som innehåller en högre räntesats eller kortare betalningstid än vad som följer av räntelagen. Tveklöst är den höga dröjsmålsräntan och korta betalningstiden ett effektivt verktyg, en skrämseltaktik, för att förmå beställaren att betala i tid. Men inte alltför sällan blir entreprenören besviken när det vid en försenad betalning framkommer att de ensidiga betalningsvillkoren inte kan göras gällande mot beställaren.
Allmänt om dröjsmålsränta – hur fungerar det?
Dröjsmålsränta följer av räntelagen och innebär att ett företag har rätt att ta ut en dröjsmålsränta med en procentsats som motsvarar riksdagens referensränta plus åtta procentenheter efter 30 dagar från fakturadatum. Rätten till dröjsmålsränta gäller automatiskt om inte parterna avtalat om annat. Lagen är således dispositiv och det är möjligt för parterna att avtala om andra betalningsvillkor än vad som följer av lagen.
Det är däremot inte ovanligt att man anger en kortare betalningstid än 30 dagar på fakturan. Att ange en kortare betalningstid är inte lagstridigt i sig. Tvärtom är huvudregeln enligt lag att betalning ska erläggas vid entreprenörens anfordran. Konsekvensen blir däremot att även om entreprenören anger en kortare betalningstid kommer dröjsmålsränta enligt lag först räknas 30 dagar efter fakturadatum.
Dröjsmålsränta enligt AB04 och ABT06
Inom entreprenad är standardavtalen AB04 eller ABT06 tillämplig mellan parterna. I 6 kap. 18 § AB04/ABT06 förtydligas att det är räntelagen som gäller mellan parterna, men att det inte föreligger några hinder för parterna att avtala om annat. Standardavtalen anger dock att en överenskommelse om annan dröjsmålsränta och med kortare betalningstid måste föreskrivas i kontraktshandlingarna.
Det räcker således inte att entreprenören anger en annan räntesats eller förfallodatum på fakturan utan betalningsvillkor måste såldes avtalas mellan parterna. Bestämmelsen i standardavtalen utgör även en så kallad särregel vilket innebär att det enligt 1 kap. 3 § AB04/ABT06 föreligger ett krav på tydlighet. Tydlighetenskravet innebär att en avvikelse ska vara tydligt utformad och återfinnas under rätt kod och rubrik i de allmänna föreskrifterna. Med andra ord innebär detta att om parterna önskar avvika från räntelagens regler så måste detta avtalas skriftligt.
Dröjsmålsränta när standardavtal saknas
Givetvis förekommer entreprenader där parterna inte avtalat om att standardavtalen ska gälla. Frågan regleras därmed enligt räntelagen om inte annat har avtalats. När standardavtalen inte är tillämpliga innebär det att avtal om annan dröjsmålsränta kan avtalas på samma sätt som följer enligt allmänna avtalsrättsliga principer.
Avtal om en högre dröjsmålsränta kan således avtalas både muntligt och skriftligt. Med hänsyn till att det är svårt att bevisa ett muntligt avtal så är ett skriftligt avtal för det mesta att föredra.
Avtal om en högre dröjsmålsränta kan också komma till stånd genom att beställaren betalar dröjsmålsräntan, och således accepterar den räntesats som entreprenören gör gällande. Detta kallas avtal genom konkludent handlande.
Men enligt praxis har Högsta domstolen fastställt att betalning av en faktura i sig inte innebär att beställaren på något sätt tar ställning till eller accepterar betalningsvillkoren.
Däremot torde ett avtal om andra betalningsvillkor ändock kunna komma till stånd genom passivitet, dvs. tyst accept. Men ett sådant förhållande är svårt att bevisa och det föreligger olika uppfattningar inom juridiken hur man kan ingå ett avtal om högre dröjsmålsränta genom en tyst accept. Än så länge är den dominerande åsikten inom juridiken att det krävs ett mer aktiv handlande och uttrycklig accept för ett sådant avtal ska ansetts komma till stånd.
Hur hög får dröjsmålsränta vara?
En annan fråga som många entreprenörer ställer sig – hur hög dröjsmålsränta jag kan kräva? Som angivits ovan är parterna som huvudregel fria om att avtala om storleken på dröjsmålsräntan. Detta innebär att det i teorin tillåtligt för näringsidkare sinsemellan att avtala om hur hög räntesats som helst. Men dröjsmålsränta liksom alla andra avtalsvillkor får inte vara oskäliga. En för hög dröjsmålsränta kan innebära att den anses oskälig och därmed jämkas enligt 36 § avtalslagen.
Vad gäller vid konsumentförhållande?
I konsumentförhållandena är möjligheterna att göra gällande andra räntesatser än den som följer av lag svårare. Enligt förarbetena till räntelagen kan ensidiga betalningsvillkor inte göras gällande mot konsumenter. En annan dröjsmålsränta måste enligt huvudregel avtalas på förhand mellan parterna. Med andra ord behöver entreprenören inför avtalets undertecknande informera konsumenten om vilka betalningsvillkor han eller hon använder. Har entreprenören missat att informera konsumenten är det istället räntelagens bestämmelser som gäller.
Hur stor en dröjsmålsränta tillåts vara i konsumentförhållande skiljer sig också från mellan näringsidkare. Enligt konsumentkreditlagen får ett företag som högst ta dröjsmålsränta om 40 procent. Detta innebär att 40 procent utgör en lagstadgad maxgräns, men det innebär inte att allt under 40 procent är att anse som skälig dröjsmålsränta. Det innebär att enbart att lägre räntesatser prövas genom en individuell skälighetsbedömning.
Hur kan Terra Advokat hjälpa dig?
Frågan huruvida en dröjsmålsränta kan göras gällande, hur ett avtal anses föreligga eller dröjsmålsräntans skälighet besvaras genom en bedömning i det enskilda fallet. Bedömningen är svår och det är därför bra att samråda med jurist om du är osäker.
Terra Advokat hjälper dagligen aktörer i frågor som berör avtal, betalning och fakturering. Vårt team erbjuder allt från allmän rådgivning, upprättande av avtal och biträde vid tvist. Tveka inte att höra av dig till någon av oss på Terra Advokat så hjälper vi dig!
